Genanalys kan ge bättre behandling mot depression

SSRI-preparat kan vara verksamma mot depression, men det är inte alltid de har effekt. Att SSRI-preprarat ibland inte fungerar mot depression kan bero på genvariationer hos patienterna. En studie gjord vid Karolinska Institutet, tillsammans med forskare vid Diakonhemmets Sjukhus i Oslo och som publicerats i The American Journal of Psychiatry visar att variationer i den gen som kodar för enzymet CYP2C19 gör att en del patienter får för höga och andra för låga nivåer av SSRI-läkemedlet escitalopram för optimal effekt.
I studien ingick 2 087 personer och ca en tredjedel av patienterna  fick antingen för höga eller för låga nivåer av läkemedlet.

Det har länge varit känt att den del patienter inte svarar så bra på medicinen
escitalopram, medan andra får biverkningar som gör att de slutar ta läkemedlet.

För att kunna individualisera läkemedelsbehandlingen bättre försöker forskare hitta genetiska biomarkörer som kan identifiera hur väl medicinen fungerar på olika individer. I en ny studie har forskare upptäckt att de som har en variant av genen som ger ökat uttryck av det enzym som omsätter escitalopram i levern (CYP2C19), får för låga escitalopramnivåer i blodet för att det ska ha effekt på depressionen, medan personer med defekt CYP2C19-gen får för höga läkemedelsnivåer. 

Eftersom CYP2C19 medverkar i nedbrytningen av många olika SSRI-preparat är fynden också applicerbara på andra typer av antidepressiva läkemedel.

Forskarna fann att  ca 30 procent av patienterna med genvarianter som åstadkom för hög eller för låg nivå av enzymet slutar behandlingen med escitalopram och övergår till andra preparat inom ett år. Endast 10-12 procent av patienter med den vanliga genotypen bytte medicin.

Studien har finansierats med medel från Hjärnfonden, Vetenskapsrådet och Horisont 2020 (EU:s ramprogram för forskning och innovation). 

Källa: ”Impact of CYP2C19 Genotype on Escitalopram Exposure and Therapeutic Failure: A Retrospective Study Based on 2,087 Patients”
Marin M. Jukic, Tore Haslemo, Espen Molden, Magnus Ingelman-Sundberg
The American Journal of Psychiatry, online 12 januari 2018, doi: 10.1176/appi.ajp.2017.17050550

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *