Tungan är täckt av papiller som finns i fyra olika former. En av formerna kan inte känna smak över huvudtaget, medans de andra innehåller flera hundra olika smaklökar som gör att vi kan känna smakerna sött, salt, surt, beskt och umami.
Men hur väl vi uppfattar dessa smaker beror på vår genetiska uppsättning. Variationen härrör från ett par mutationer i nyckelgener för tungan. Den första är TAS2R38 som kodar för receptorer för bitter smak, d.v.s. receptorer som fångar upp bitter smak och skickar signalerna till hjärnan. Den andra, gustin, kodar för ett enzym som finns i munnen.
Beroende på variationer i dessa gener så är vissa av oss ”supersmakare” som har fler receptorer för vissa bittra föreningar och därmed ett bättre smaksinne och andra personer känner inte bittra smaker överhuvudtaget. Medans de flesta av oss är någonstans däremellan.
Förutom att göra ett gentest kan man smaka på pappersremsa täckt av en kemisk förening som heter n-Prophylthiouracil (PROP). För en supersmakare kommer remsan smaka oerhört bittert, men för en ickesmakare kommer den inte smaka någonting alls.