I och med Hugo-projektet har man lyckats kartlägga det mänskliga genomet.
Dock vet vi inte vad alla delar av dna har för uppgift, men vi har kartlagt fler och fler gener som ger vissa egenskaper, eller som ökar risken att drabbas av en viss sjukdom.
Den första kartläggningen av det mänskliga genomet gjordes år 2000. Fram till år 2010 har man läst av genomet från ett par tusen människor, och därefter finns möjligheten att läsa av genomet från ytterligare tiotusentals människor varje år. Det pågår projekt i många olika länder, det mest påkostade programmet, 1000 genomes, ett samarbetsprojekt mellan bl.a. Kina, USA och storbritannien. Man undersöker människo-dna från hela världen, nu för att hitta baspar som skiljer mellan olika individer. Dessa delar av DNA som är olika inom en art kallas snippar(från engelskans single-nucleotide polymorphism). För att hitta alla snippar av betydelse måste man läsa av massor av kompletta dna-uppsättningar från tusentals individer. Forskarna själva beräknar att de har hittat 95 procent av de punkter som skiljer olika människor åt, och det handlar om ca 15 miljoner snippar plus några andra genvarianter. Det har visat sig att varenda människa i genomsnitt har omkring 250 skador på sina gener, varav omkring 75 kan knytas till olika ärftliga sjukdomar.
Klinisk genetik
Vi kan förvänta oss en utveckling där rutintest för allt fler och allt mer komplexa egenskaper kommer att kunna göras allt enklare och snabbare. Kostnaderna för sådana test kommer troligen att sjunka.Dock är gapet mellan att diagnosticera och kunna ge någon konkret hjälp i de flesta fall stort. Hur är det att leva sitt liv med vetskap om att man bär på en risk på 100 procent för en viss dödlig sjukdom? Eller för en måttligt handikappande sjukdom med 45 procents risk? Hur är det att leva i väntan på sjukdomsdebut? Svaren blir nog olika beroende på vem man frågar och det är svårt att sätta sig in i situationen utan att vara berörd.
De som friskförklarats med hjälp av ett genetiskt test kan känna skuldkänslor gentemot syskon med sjukdomsanlag. Undersökningar visar att personer med risk för en svår sjukdom, som de haft nära kontakt med, är mer negativa till att genomgå genetisk analys. Mest positiva är de som inte upplevt den aktuella sjukdomen på nära håll. Man kan alltså säga att kunskapen i vissa fall kan ge en oro och ett ansvar som är mer livsbegränsande än riskerna i sig.
Men resultatet av genetiska test kan medverka till att förebygga en sjukdom eller fördröja vissa sjukdomars debut genom livsstilsförändringar eller medicinering. Är testerna motiverade i dessa fall men inte annars? Ska varje individ få välja eller ska vi gemensamt fatta demokratiska beslut om att sätta gränser? Genteknologin innebär också ett resursproblem. Klinisk genetik, som är den medicinska gren som handskas med dessa frågor är idag ingen särskilt stor verksamhet. Om efterfrågan på denna specialitets tjänster nu ökar kan det ta resurser från den övriga vården?
Genetisk integritet och sekretess
Ju mer kunskap vi får om den mänskliga arvsmassan, desto större intresse kommer att finnas från olika håll för att utnyttja kunskapen, och desto större makt att vinna för den som äger denna information om andra människor. Riskerna är att exempelvis försäkringsbolag, totalitära makthavare eller arbetsgivare skulle vilja utnyttja sådana kunskaper.
För att göra en genetisk analys behöver man bara en eller några få celler från en person, till exempel i form av ett blodprov. Om man bygger upp ett register med alla svenskars blodprov så skulle detta sen bland annat kunna användas vid kriminaltekniska utredningar med jämförelse av DNA för att fria eller fälla i brottsutredningar – något som till viss del görs redan idag.
Ett sådant register är nu under uppbyggnad, men av helt andra skäl. Alla nyfödda barn i Sverige testas numera med blodprov för en sjukdom benämnd PKU, som ger allvarliga hjärnskador om barnet ej behandlas snarast efter födseln. Sedan 1975 sparas dessa prover och lagras. Eftersom gentekniken är en informationsteknologi kan ett centralt lager av medborgarnas blodprover betraktas som en informationsdatabas med enskilda människors oerhört personliga uppgifter. Detta är ett intrikat sekretessproblem som är ofullständigt debatterat och utrett.
Ska arbetsgivare och försäkringsbolag kunna kräva tillgång till genetiska tester? Den här nya teknologin riskerar att undergräva försäkringsväsendet vad gäller liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Grundtanken bakom en solidarisk försäkring är enkel. Var och en bidrar till en gemensam pott, ingen vet vem som kommer att drabbas av sjukdom, olycksfall, invalidisering eller för tidig död, men de som drabbas får hjälp ur den gemensamma potten. Om man måste göra ett test för att få en försäkring kan det utesluta vissa. Redan idag har t.ex. anlagsbärare för Huntingtons sjukdom nekats försäkringar. I slutändan riskerar en sådan utveckling leda till att endast de personer som inte har några större riskfaktorer och därmed inget egentligt behov av en försäkring är de som har råd med en. De som verkligen behöver kommer inte att ha råd på grund av differentierade premier.
Genanalys kan avgöra förutsättningarna för ett långt liv.
Forskare verksamma i Italien och USA har analyserat arvsmassan från 1.055 personer som var minst 100 år. Resultaten jämfördes med motsvarande från nästan 1.300 kontrollpersoner. Det visade sig, enligt studien att de som levde länge hade vissa utmärkande genetiska drag. Sammantaget hittades 150 varianter (så kallade snippar) som kunde användas i en matematisk modell för att förutspå om en person skulle överleva åtminstone sin 90-årsdag eller inte. De riktigt gamla i studien var friska långt upp i åldrarna, trots att de enligt kartläggningen inte skilde sig jämfört med normalbefolkningen när det gällde sjukdomsanlag. Det räcker alltså inte med att inte bli sjuk för att bli riktigt gammal utan även generna spelar in.
Stora skillnader i proteinnivåer i olika celler trots samma gener.
Allt bättre tekniker för att på molekylnivå mäta tillverkningen av proteiner i enskilda celler visar att uppbyggnaden av en organism är mer komplex än man först trott. T.ex. har man vid studier av E.coli sett stora skillnader i nivåerna av olika protein i olika celler, trots samma genuppsättning. Variationen gällde inte bara proteiner som förekommer i liten mängd, där slumpen kan avgöra vilka proteiner som tillverkas, då det finns ett begränsat antal molekyler som kan aktivera generna i en cell, utan också när det gäller proteiner som finns i stor mängd. Forskarna tror att skillnader i bland annat mängden av RNA-polymeraser – enzymer som behövs för proteintillverkningen – kan ligga bakom. Studier visar också att mängden mRNA – den mall för uppbyggnaden av ett protein som tillverkas utifrån en viss gen – inte står i proportion till mängden av proteinet i fråga. Detta kan bero på att proteiner kan finnas kvar i celler i timtal, och ”ärvs” när cellerna delar sig, medan mRNA-molekylen bara finns kvar i några minuter. Skillnaderna i genuttryck mellan olika celler i människors och djurs vänader tros vara minst lika stora som mellan olika bakterieceller.